Nu och framtiden...

en lärarexamen...

det är med upprymdhet jag sitter här och skriver att idag kan jag kalla mig lärare. Men det finns även en osäkerhet där. Vad händer imorgon? Igår student i dag ett nytt yrke... Jag tänker tillbaka på den oerhört roliga och stimulerande tid som student då jag har vuxit som människa, lärt känna nya personer, fått kliva in i kunskapande på ett högre plan och mycket mycket mer. Nu ska jag ut i en framtid och omsätta dessa nya erfarenhter men har inte riktigt fått grepp om dem. Att inte kunna ta ner mina erfarenheter och knyta ihop dem på ett tillfredsställande sätt gör mig osäker inför morgondagen. Men jag är inte rädd för att möta morgondagen utan ser möjligheter i den och det är de möjligheterna som jag ska knyta ihop min nya säck med.

en förlorad helhet...

nu känns det som om jag har blivit ett men Gunnarsmo och Westbergs uppsats. Det är ett mycket intressant arbete att på ett så grundligt sätt läsa någon annans arbete. Jag upplever att deras arbete breddar min syn på att man i samspel med många olika delar av vad som ingår i vårt dagliga samhällsliv, bygger upp lärande och kunskaper på ett aktivt sätt. Jag vill läsa mer...

Inlämnad...

Nu är den inlämnad! Jag hade lite separationsångest innan vi lämande ifrån oss utskrifterna på HDK, men med några timmars distans känns det väldigt skönt att det är över. Nu är det bara resten kvar :)

Justerat och klart...

Det var en lång vänta innan Bengt återkom med sina kommentarer på vårt arbete. Jag och Linda gick på nålar, vi ville så gärna komma igång med slutarbetet. Även våra snälla korrekturläsare har gett sina synpunkter.
Det var skönt att få distans till vårt arbete och jag trodde att det skulle bli lätt att ge sig i kast med kommentarer. Men ack vad jag bedrog mig. På något sätt har jag blivit ett med texten och det var svårt att läsa den ur ett neutral perspektiv. Det tog en stund för mig och Linda att komma igång och vrida och vända på vår text, men nu känner vi oss redo för att lämna in den.

pausdag...

att få en dags distans till det man håller på med är givnade för hjärnan. Jag känner mig laddad inför morgondagen i F-berg efter en aktiv dag på Tuvis, där hjärnaktiviteten gått åt till annat.

intellektuell baksmälla eller postpartumdepression

Jag fastnade starkt för Stukáts uttryck. Det är precis så jag känner, för idag gick det bara inte att få fart på tankarna. Vi har fått nästintill alla våra bitar på plats, och det känns positivt, men jag upplever som om nu är jag klar och kan inte komma vidare i mitt tankearbete. Jag är liksom färdig med detta...

Dagens arbete blev istället för att krysta fram tankar, att strukturera upp det vi har gjort. Se till att alla citat och referenser är på plats och att alla våra röda pluppar försvann. De röda plupparna var sådant som vi inte var nöjda med och ville återkomma till. Nu finns det endast några få röda pluppar kvar.

Jag ser fram emot handledningen imorgon med B för att komma vidare i tankearbetet. Jag hoppas nog på att B kommer med konstruktiva förslag till förbättring. Oj, det lät pessimistiskt, eller?

Min morgon imorgon skall ägnas åt att sammanfatta den sista litteraturen vi har. Jag ska svinga mig med Svingbys definition av ämnesintergration. ;)

tankar, tankar och åter tankar...

det är mycket som snurrar i huvudet när vi ska försöka redovisa och diskutera vårt resultat. Det är spännande, givande men oj så frustrerande. Det är så mycket som finns i hjärnkontoret som vill komma ut, och som faktiskt gör det oxå, men det är ju så infernaliskt svårt att formulera det. Nästa grej är ju oxå att vet om det är ok det vi skriver. Gör vi det ur rätt perspektiv och tar vi in oss för lite eller för mycket i både resultat och diskussion. Att skriva denna uppsats/arbete har på många sett varit en prövning i många olika färdigheter och vare sig det går vägen eller inte kommer jag att ta med mig detta med känslan av att jag har lärt mig många nya saker på vägen...